”Du kan helt enkelt säga nej”

Dagen efter att den nya regeringen presenterade Tidöavtalet tillsammans med Sverigedemokraternavar jag på ett seminarium i Stockholmsförorten Husby. Seminariet handlade om konsekvenserna av begreppen ”utsatt” och ”särskilt utsatt område”, med rubriken ”Solidaritet i tider av repressiv politik”. För att ge perspektiv deltog arkitekter, aktivister och forskare från Danmark, grannlandet som många svenska politiker inspirerats av i årets valrörelse. Där benämndes den allvarligaste nivån av utsatt område tidigare ghetto. Numera är den officiella termen parallelsamfund, alltså parallellsamhälle.

För att ett område ska stämplas som ett parallelsamfund ska fyra kriterier beaktas: sysselsättningsgrad, genomsnittlig inkomst, andel dömda för brott och andel med endast grundskoleutbildning. Det ska bo fler än tusen personer i området och den danska motsvarigheten till allmännyttan ska äga minst hälften av bostadsbeståndet. 

Men – och här är den stora skillnaden mot Sveriges kategorisering – det finns ytterligare ett kriterium som ska uppfyllas: majoriteten av de boende ska ha en bakgrund i ett så kallat icke-västligt land. Två områden kan alltså ha identisk statistik men bara det ena, vars invånare har utländsk bakgrund, räknas som ett parallelsamfund. 

För ett parallelsamfund gäller andra lagar än i resten av Danmark. Straff är hårdare, småbarn språktestas och de kan med tvång sättas i förskola. Bidragstagare kan få reducerat bidrag om de flyttar till ett parallelsamfund.

Både FN:s råd för mänskliga rättigheter och Amnesty har kritiserat den så kallade Ghettoplanen och menar att den är diskriminerande. FN:s tidigare högkommissarie för mänskliga rättigheter, Zeid Ra’ad al-Hussein, varnade för att den riskerar att driva på rasistiska fördomar, främlingsfientlighet och intolerans.

I dag klassas tolv områden som parallelsamfund, men den politiska ambitionen är att de inte ska finnas kvar år 2030. Om statistiken för ett område inte förbättras ska det ”avvecklas”. Det kan göras på två sätt: Att sälja allmännyttan. Eller riva byggnader. Båda innebär att boende tvångsförflyttas. 

Strategin har lett till att hyreshus rivs över hela Danmark. 

När Studio Ett i P1 i somras besökte området Vollmose i Odense sa Rina Krøyer, boende och medlem i partiet Enhetslistan, att det känns som att stå mitt i en krigszon. Ettusen av allmännyttans 2 800 bostäder ska rivas. Carsten Henriksen, programchef för omvandlingen, menar att byggnaderna som rivs är i gott skick. 

Det är inte därför de demoleras. De rivs för att man på så vis lättare kan ändra vem som bor i Vollmose. Det är en strategi för att ändra statistiken. Snart byggs nya bostadshus, ordnade enligt en ny stadsplan, med nya invånare. 

I Gellerupparken i Aarhus rivs också ettusen bostäder. Aysha Amin, boende i området, skriver i tidskriften The Funambulist om en strukturell och strategisk stigmatisering av utsatta områden som leder till dåligt underhåll. Hon menar att privata bostadsbolag vill att deras fastigheter ska hamna på den så kallade Ghettolistan, eftersom de då får statliga pengar för att rusta upp, renovera och skaffa nya hyresgäster. 

Claus Bech-Danielsen, professor i arkitektur och fysisk planering vid Aalborgs universitet, har i uppgift att utvärdera den politiska strategin om parallelsamfund under en tioårsperiod. Han menar att det inte finns några entydiga bevis för att det som sker nu kommer att hjälpa människor i områdena att få det bättre. 

Istället är det ett enormt bostadssocialt experiment som satt igång i Danmark. Och det finns i dag ingen stark politisk opposition. Politiken kommer från början från högerpartier men har adopterats av det socialdemokratiska regeringspartiet. De ändrade på retoriken, från ghetto till det lite mer neutrala parallelsamfund, men innehållet är i stort detsamma. 

På seminariet i Husby deltar Marie Northroup, antropolog och medlem i föreningen Initiativet for Retfærdig Boligpolitik, Almen Arkiv/Almen Modstand i Danmark. Hon berättar om hur bostadsområdet Mjølnerparken i centrala Köpenhamn, där hon själv bor, håller på att byggas om. I Nørrebro, precis invid den gröna delen av parken Superkilen, ligger fyra kvarter som klassas som ett parallelsamfund. Hon menar att det finns en berättelse om hur dessa kvarter är avskärmade från resten av samhället som helt enkelt inte är sann. 

Marie Northroup beskriver Mjølnerparken som fyra stora bostadsgårdar med lekplatser och mycket grönska. Omvandlingen menar hon bygger bort de kvaliteter som de boende uppskattar. Gårdarna separeras från varandra, entréer in i bostadshusen flyttas från gårdarna ut mot gatan, gemensamma ytor både inomhus och utomhus försvinner när det ska göras plats för butiker och nya gator. Husen kring de två mellersta gårdarna säljs till privata fastighetsbolag. Boende tvingas flytta. 

De sociala sammanhangen görs mindre eller splittras helt. Marie Northroup menar att arkitekturen som gynnar gemenskap byggs bort. 

I Sverige har vi en valrörelse färskt i minnet. Den kretsade kring kriminalitet med ett stort fokus på miljonprogramsområden som bär epiteten utsatta. Det pratades om att snabbtesta ungdomar för adhd och språktesta tvååringar. Den nya regeringen har gjort kriminaliteten till den viktigaste politiska frågan och med Danmark som förebild kopplas den till vissa bostadsområden, en specifik arkitektur och invånare med bakgrund från en mängd olika länder. 

I en text som jag ofta återkommer till uppmanar Sara Brolund de Carvalho – arkitekt, forskare och en av seminariets initiativtagare – till en mer aktivistisk arkitektroll. Hon menar att vi med vår expertis sitter på effektiva verktyg för att stötta boende i planeringsfrågor. Att vi alla borde ställa oss frågan: Hur kan jag som arkitekt bidra till ett bättre och mer rättvist samhälle? 

När regeringen sneglar åt Danmark och en politik som gång på gång kritiseras för att inte respektera mänskliga rättigheter blir den frågan akut. 

Ilhan Kellecioglu, forskare och aktiv i Ort till ort, manar till civilkurage. Han uppmanar oss att befinna oss där det händer och stå upp för andras rättigheter. Att inte passivt stå bredvid. 

Bakom panelen på seminariet i Husby sitter affischer med citat från bostadsaktivister i Danmark med uppmaningar till de arkitekter som i förlängningen är med och genomför den danska ghettopolitiken. På den första står det ”Du kan helt enkelt säga NEJ”. 

Karin Andersson